Efter 36 mil i öppet hav klev Karl Palmqvist i land – trött i kroppen, men med ett fullt hjärta.
Tre veckor. 36 mil. En simtur som inte bara pressade kroppen till det yttersta – utan också öppnade dörrar till samtal om psykisk ohälsa och Östersjöns sårbara tillstånd. När Karl Palmqvist klev upp ur vattnet vid Kallis i Visby möttes han av jubel, kramar – och en känsla han fortfarande har svårt att sätta ord på.
– Det är svårt att beskriva med ord. En blandning av lättnad, tacksamhet och overklighet. Kroppen är trött, men hjärtat är fullt. Jag känner en enorm ödmjukhet inför allt som burit mig – både människor och havet, säger Karl.
Simningen blev en kollektiv rörelse
Karl Palmqvist har under sommaren simmat hela Gotland runt. Med sig hade han ett tydligt syfte: att uppmärksamma både ungas psykiska ohälsa och Östersjöns miljömässiga ohälsa. Två kriser som, enligt Karl själv, på många sätt speglar varandra.
– Människor har hört av sig och berättat att de själva kämpar, eller att de blivit inspirerade att prata om sitt mående. Och många har också reagerat starkt på kopplingen mellan havets och vårt inre tillstånd. Det samtalet har kommit igång – och det är det viktigaste.
Och samtalet har verkligen nått fram. Under färden, som kantades av både tunga motströmmar och värmande möten, samlades nästan 60 000 kronor in till Suicide Zero och Naturskyddsföreningen. Längs vägen blev det tydligt att Karls kamp i vattnet väckte något hos många.
– Jag har fått hejarop från klippor, sms från främlingar, och meddelanden som jag aldrig kommer glömma. Det känns som att simningen blev en kollektiv rörelse – inte bara min.
En inre resa
Men det var inte bara kroppens uthållighet som sattes på prov. Timme efter timme i havet innebar också en slags meditativ isolering – något som blev både utmanande och läkande.
– Det jag bär med mig starkast är mötena. Alla de små ögonblicken av kontakt – en handvinkning från stranden, ett meddelande från någon som delat sin egen historia. Det påminde mig om varför jag gör det här.
– Jag har kommit närmare mig själv, och också närmare livet. Jag har lärt mig lyssna, både på kroppen och på stillheten. Det finns en styrka i att inte alltid kämpa emot, utan att följa med.
Samtidigt fanns det stunder då allt kändes oöverstigligt.
– Vissa dagar var det som att simma i sirap. Och mentalt, när sträckorna blev längre än planerat, var det tuffare än jag trott. Men jag lärde mig att vila i det också.
En målgång att minnas
När Karl närmade sig Visby på torsdagseftermiddagen var det till musik från Kallis och ett folkhav på bryggan han simmade i mål.
– Det var överväldigande. Jag hade simmat så länge i tystnad, i närvaro med havet och kroppen, att det nästan kändes som att komma tillbaka till en annan värld. När jag såg alla som stod där – vänner, främlingar, barn, äldre – så brast det. Jag kände en sån djup tacksamhet.
Det var som att allt jag burit på, både smärta och kraft, fick landa i just det ögonblicket. Jag hade inte simmat ensam.
Ögonblicket blev ännu starkare när han fick syn på sin pappa – som stöttat honom genom hela livet och varit med som stöd under den första delen av simningen men sedan behövt åka hem.
– Det var nog ett av de mest känslomässiga ögonblicken på hela resan.
Jag visste inte att han skulle komma, så när jag kramade min flickvän och sen såg honom där bakom, så bara brast allt. Han har funnits där i så många av mina svåra och starka stunder i livet – och att få avsluta något så stort med honom på plats… det var som att cirkeln slöts.
Det finns en trygghet i att bli sedd av någon som känt en hela livet. Den kramen bär jag med mig länge
“Vi måste våga prata om det som gör ont”
Till alla som följt honom längs vägen, eller som först nu upptäckt vad han gjort, vill han skicka med en viktig insikt:
– Att vi får vara både starka och sårbara precis som havet. Att vi måste våga prata om det som gör ont. Och att vi hör ihop – med varandra, med naturen, med havet.
Och till sist, hur ska han fira det här?
– Först vila, god mat, och mycket närhet. Sen vill jag fira med alla som varit en del av resan, på något sätt samla alla trådar, människor och berättelser som varit med och burit det här. För det här var aldrig bara min resa
Så kan du hjälpa till
Vill du stötta Karl och det han simmat för? Dela hans berättelse, prata om det han lyfter – och bidra gärna till de organisationer han samarbetar med:
Suicide Zero – för att minska självmord och bryta tystnaden.
Naturskyddsföreningen – för ett levande Östersjön och framtida generationer.
Om du eller någon du känner mår dåligt kan du få stöd hos Mind på telefon 90101 eller chatt varje dag. Du är inte ensam.
Följ oss gärna på Facebook och Instagram för fler nyheter och uppdateringar från Gotland!
