Karl Palmqvist simmar Gotland runt – för ungas psykiska hälsa och Östersjöns framtid
När Karl Palmqvist gled ner i vattnet vid starten på sin simtur runt Gotland var det med mer än bara en fysisk utmaning i sikte. Han ville göra något större – något som kunde skapa samtal, väcka känslor och kanske till och med bidra till förändring.
Nu, efter att ha passerat Burgsvik och simmat över 100 kilometer längs Gotlands kust, börjar kroppen säga ifrån. Men stödet från människor han möter håller honom flytande – både bildligt och bokstavligt.
– Det började som en inre känsla – ett kall snarare än ett beslut, säger Karl. Jag har simmat i hela mitt liv, men det här är något helt annat. Jag ville göra något som inte bara var fysiskt utmanande, utan också meningsfullt. Något som kunde bli ett samtal – inte bara om prestation, utan om liv, sårbarhet, havet, tystnad.
Två kriser – en simtur
Med sin simning vill Karl uppmärksamma två parallella kriser: den psykiska ohälsan bland unga och Östersjöns miljötillstånd.
– För mig är det två sidor av samma mynt. Vi ser en inre kris hos många unga idag – en ensamhet, ett tryck, en känsla av att inte räcka till. Samtidigt ser vi havet omkring oss dö en tyst död. Jag vill visa att vi inte kan separera oss från naturen. När vi mår dåligt, speglas det i världen. Och när världen mår dåligt, känner vi det i våra kroppar.
För Karl är det här inte bara en samhällsfråga, utan också något djupt personligt.
– Jag har själv kämpat mycket med mitt eget värde i relation till prestation. Under min elitidrottskarriär lärde jag mig att stänga av – känslor, behov, kroppens signaler. Jag var “duktig”, men jag var inte hel. Och det tog lång tid innan jag förstod att det inte går att leva så utan att något till slut går sönder.
– Jag har också haft nära vänner som mått dåligt i det tysta, och vet hur snabbt det kan gå från att någon verkar “okej” till att det är för sent. Den tystnaden är farlig – och jag vill bryta den.
Ett vardagsliv i havet
För att klara utmaningen har Karl tränat målmedvetet i månader – både fysiskt och mentalt.
– Jag har simmat 4–5 gånger i veckan, ofta 20–30 kilometer totalt. Jag har också cyklat långa distanser för att bygga uthållighet utan att slita på axlarna, och jobbat mycket med styrka, stabilitet och rehab – särskilt för axlar, rygg och core.
Men minst lika viktigt har varit det inre arbetet.
– Jag har jobbat med meditation, andning och att bygga en relation till smärtan snarare än att undvika den. Jag har försökt acceptera att vissa dagar kommer vara hemska, men att jag alltid har valet att andas, pausa och fortsätta – inte med kamp, utan med närvaro.
Varje dag planeras noggrant. Det första simpasset är ofta 8–12 kilometer, följt av vila, mat och stretching. Sedan väntar ett eftermiddagspass – ibland ytterligare tio kilometer.
– Jag försöker alltid vara lyhörd för kroppen – när den säger nej, lyssnar jag. Det handlar inte om att pressa mig själv in i utmattning, utan om att möta havet med närvaro.
Efter över 100 kilometers simning är kroppen trött – men stark.
– Axlarna är det som slits mest, men jag har lagt mycket fokus på prehab och rörlighet. Det som kanske känns mest är egentligen inte kroppen utan psyket – den mentala tröttheten av att vara så exponerad hela dagarna. Samtidigt känner jag en ömhet inför kroppen – att den orkar, bär mig, och anpassar sig. Jag har aldrig varit så tacksam för den som nu.
Ett kollektivt hjärtslag
Med sig i vattnet har Karl följekajaken, där vännen Maarten paddlar.
– Han håller koll på riktning, säkerhet och ser till att jag får energi, vätska och vila när det behövs. Vi har också kontakt med landbaserat stöd för logistik, mat och boende. Det är helt avgörande. Ingen gör ett sånt här projekt ensam. Jag må vara den som simmar, men det är ett kollektivt hjärtslag som bär oss framåt.
Och längs Gotlands kust har det hjärtslaget vuxit.
– Det har varit överväldigande. Människor vinkar från stränder, skriver meddelanden, delar sina egna historier. Flera har öppnat upp om förluster, depression, ångest, hopp – och det känns så starkt. Det är inte bara ett äventyr längre, det har blivit en plattform för ärlighet. Jag känner mig buren av en osynlig men väldigt verklig våg av medkänsla.
I Burgsvik fick Karl hjälp av Martina Jakobsson, som erbjöd sig att ge honom massage efter en lång dags simning – helt utan att ta betalt.
– Att få ligga på en bänk efter sex timmars simning och få någon som verkligen bryr sig om hur kroppen mår… det betyder så mycket. Det är ofta små gester, men i stunden är de ovärderliga.
Simning som samtal
Karl har nu cirka 200 kilometer kvar av sin resa. Planen är att simma runt 20 kilometer om dagen, men naturens rytm bestämmer – vind, strömmar och kroppens signaler får avgöra.
Målet är inte bara att ta sig runt ön. Det är att göra något som rör vid människor, som stannar kvar.
– Jag vill visa att vi kan skapa rum för sårbarhet, att vi kan prata om det som gör ont – både i oss själva och i världen. Det här handlar inte om att vara stark i traditionell mening. Det handlar om att vara närvarande, lyssna, vara människa.
Så kan du hjälpa till
Vill du stötta Karl och det han simmar för? Dela hans berättelse, prata om det han lyfter – och bidra gärna till de organisationer han samarbetar med:
Suicide Zero – för att minska självmord och bryta tystnaden.
Naturskyddsföreningen – för ett levande Östersjön och framtida generationer.
Följ Karl på sociala medier, sprid hans budskap, och om du ser honom längs Gotlands kust – skicka ett hej eller ett hejarop.
Det kan vara just det som får nästa simtag att kännas lite lättare.
Om du eller någon du känner mår dåligt kan du få stöd hos Mind på telefon 90101 eller chatt varje dag. Du är inte ensam.
Följ oss gärna på Facebook och Instagram för fler nyheter och uppdateringar från Gotland!
